Plats: Hemma hos min käre fader i Rissssssne
Tid: 14:01
Nagelbanden: Förvårnansvärt mjuka och fina (smort in dem med hammagjord kokossalva)
Skrivandes: MYYY
2 Bananer, 2 Äpplen och 3 små Päron
ligger i detta nu i en liten papperspåse utanför dörren till mitt rum (det vill säga hallen). Idag flyttade jag över från Mor i Täby till Far i Rissne, och är återigen i välkända hemtrakter. Ni skulle bara veta hur otroligt svårt det är att våga gå ut själv med mitt lokalsinne bland skog och villor som man i princip aldrig sett förut.
Som exempel på min otroliga orienterinsförmåga kan jag dra ett exempel från förra veckan när jag begov mig ut för att rasta hunden. Allt gick väl och finemang tills jag kommit fram till sjön, cirka 2,5 kilometer från vårt hus. Det var nämligen då jag kom på den otroligt goda idéen Hur-ska-jag-gå-nu?-Jag-vet!-Jag-svänger-bara-ner-mot-stigen-åt-det-här-hållet-och-sedan-går-jag-samma-väg-som-jag-kom-tillbaka! Det ver inte en så god idé. Jag gick för långt. Jag gick upp på någon trottoar som jag aldrig lagt blicken på tidigare men blev jag modfälld och lunkade tillbaka samma väg som jag kom för att inte gå vilse? Nej, är svaret ni söker. Jag vandrade bekymmerslöst (Liten Livslärdom: Bekymmerslöshet är väldigt, väldigt dumt.) fram utan en tanke på den stackars hunden som hyperventilerade i slutet av kopplet bakom mig. Och jag slängde lika bekymmerslöst en svart liten påse (alla vet vad den innehåller men ingen säger det högt, det är som med Voldermort i Harry Potter) i en halvtrasig papperskorg.När jag gått kanske 1,5 kilometer längs med den här vägen och börjat inse att det ligger liite för mycket skog på min vänstersida för att det ska vara rätt håll och för att det ska kännas bekvämt vänder jag om - bekymmerslös är väl det sista jag var i det läget. Solen gassade, hunden gick lika långsamt som en sten, och My var ganska trött av allt tänkande. Dessutom var det typ 30 grader varmt.
Men som sagt så vände jag om och då finner jag min väg tillbaka, i alla fall. Saken är bara den, att mitt otroligt vältränade öga får syn på en halvtrasig papperskorg. Den hänger där, på sin lyktstolpe, och en bit av en svart liten plastpåse sticker ut ur ett av hålen... Så jag går fram till den här saken, och tittar ner i den för att se om den här svarta plastpåsen möjligtvis kunnde innehålla någonting som min hund släppt ifrån sig(Jag såg förmodligen ut som en stor idiot/knäppskalle, lyckligtvis var gatan inte så trafikerad). "Oj". Det var min reaktion. Jag hade alltså stått fem meter från min rätta väg hem. Fem meter och jag hade inte ens upptäkt det. Dessutom var det fem meter åt höger, inte åt vänster som jag hade trott. När jag kom hem kollade jag upp hur jag hade gått. Jag hade fått en promenad på 7 kilometer. Och jag hade verit en millimeter ifrån att vandra ut i fel skog och förmodligen dött av flipflopförgiftning.
Med svansen mellan benen och huvudet hängade på halvstång vandrade jag fortfort hem igen. Framför mig gick Herr Hund, förmodligen strålande glad över att den knäppa kvinnan som höll i hans koppel äntligen börjat gå på rätt väg.
Jahap. Så var det med min karriär som utforskare/orienteringslöpare. Kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar