Ella Heinonen

För ett tag sedan så hade jag ett gäng.

Vi var sex polare som älskade varandra otroligt mycket.
Sedan var vi itne det längre.
Och då blev jag arg och ledsen.
Jag blev så dum i huvudet att jag lät det gå ut över de människor i gänget som faktiskt villa hålla kontakten med mig fortfarande.
För jag var så förbannad på mig själv, för att jag tyckte att det var jag som hade gjort fel. Att jag var den som var dum och att det var någonting med mig som gjorde att de inte ville vara mina närmaste närmaste vänner längre.
Oj, vad jag var arg och besviken.

Fy.

Sedan, så fick det dumma joxet i mitt huvud minska lite i takt med att det gick lite tid efter att jag inte var med i gänget mer. Joxet blev inte längre så jobbigt att jag satt och ältade vad som var fel och varför jag inte kunde få dem tillbaka och hur mycket jag saknade dem varje kväll. Joxet blev till något annat jox.
Och det satte sig i mitt huvud och sa "Jag vet att du är jäkligt ledsen och besviken och förnedrad. Men det här hjälper dig inte. Du gjorde inget fel, men det gjorde inte de heller. Ryck upp dig och visa mig ditt största favorit-leende och lyssna på funky town på högsta volym nu istället." Och så blev det inte så himla jobbigt längre.

Det var först idag jag vågade prata med Ella på fejsbuck. Jag gillar henne, men jag var rädd för att prata med henne ifall hon trodde att jag inte gillade henne. Hon har alltid varit juste. Och sedan vågade jag skicka ett sms till Camilla också.

Fy fan vad bra Ella är. Som bara släpper och tar att jag var en fegis som inte vågade. För nu ska vi träffas snart.

Jag älskar verkligen coolheten kring Ella Heinonen, och om jag kan ordna det så ska du verkligen få träffa henne någon dag, Nadine. För hon är helt underbar och fantastisk.

Vilket långt inlägg det här blev nu, men det får gå ändå. Jag är på för bra humör för att orora mig om ifall ni tycker att jag är en stor sentimental tönt eller inte.