Ansikte mot Ansikte

vad ni än gör - se den inte.
Tänk inte på den.
Läs den inte.

Men det absolut viktigaste är och förblir:
Välj aldrig. Någonsin. Inte ens på sjutton miljarder år. Din monolog. Ur den.

Hata Bergman!
Det här är min monolog:

Det hände mig något egendomligt idag. När jag skulle hämta Maria, var det två män i huset. En av dem försökte våldta mig. Först blev jag ganska rädd, sen tycke jag det var löjligt, sen –
Han låg och tryckte ansiktet mot mitt bröst, han var alldeles röd i ansiktet och försökte tränga in i mig. Plötsligt ville jag att han skulle göra det. Det som var konstigt var att jag inte kunde ta emot honom, trots att jag ville. Allt var tillstängt och krampaktigt och torrt.
(Plötsligt börjar hon skratta. Det bryter fram, som om hon länge hade försökt bemästra det, ett alldeles dött skratt, hon skakar av skratt, försöker behärska det, några ögonblick låter det sig hejdas, sedan bryter det fram igen. Tomas blir mycket konfunderad. Först ler han själv för sällskaps skull. Då det går upp för honom att detta inte är ett uttryck för det komiska i situationen och inte heller något uttryck för livsglödje utan skrämmande, tänder han lampan och sätter sig upp i sängen. Jenny ligger på rygg med händernas baksidor tryckta mot ansiktet, det stora håret oredigt över lakandet, kudden har hamnat på golvet, kroppen skakar av undertryckta skrattanfall.)
Förlåt mig. Jag vet inte – jag kan inte hjälpa – Vad är det med mig –
(sätter sig upp med krum rygg)
Jag förstår inte –
(Jenny försöker andas lugnt och ta ett djup andetag. Men genast bryter en ny skrattorkan ut genom djupandningen. Så övergår det vilda skrattet i djupa dova snyftningar.)
Nej. Nej. Jag vill inte. Jag vill inte.
(Tomas försöker hålla henne i sin famn, men hon gör sig häftigt fri stirrar skrämd på honom och skakar på huvudet. Hela tiden skakas hon av de konvulsiviska snyftningarna.)
Jag vill hem. Kan du ringa efter en bil. Nej, du behöver inte följa med mig. Jag klarar mig själv. Det går över. Jag är bara trött, det är inget fel på mig. Jag ska hem och i säng. Det är absolut inget fel på mig.
Tomas: Säga vad du vill, men jag tänker faktiskt skjutsa dig hem. (Under färden säger de inte så mycket. Då de stannar framför Jennys port vill Tomas stiga ur för att hjälpa henne, men hon hejdar honom.)
Jag mår mycket bättre nu. Tack ska du ha. Förlåt mig att jag – förlåt mig. Förlåt för att jag var så dum. Nu ska jag sova några timmar och i morgon kommer jag att må storartat och sen är jag ju ledig i två dagar.
(Lutar sig fram och kysser honom på kinden.)
Nästa gång ska vi bara prata om dig.

Om nu undrar så är det inte roligt eller intressant eller tråkigt att behöva läsa den här skiten. Det är ångsetfyllt och jag hatar den.
Men ajg äslkar hösten.
(var tvungen att avsluta med någonting positivt i alla fall!)

KYSS /MY!