Två kanske 3

Jag har varit på nationalmuseum minst två gånger.
En gång med skolan, för ganska länge sedan. I femte klass eller fjärde... Men jag har verit där med min klass en gång, och jag gillade vad jag såg. Alla barn var totalt ointresserade av de där otroligt fula porträtten och de där otroligt tråkiga statyerna. Ååååååh, skulle de aldrig bli lämnade av fröken så att de kunde sätta sig i ritrummet och rita sina egna teckningar? Skulle de aldrig få öppna sina matlådor så att de äntligen skulle kunna nafsa på mammas goda köttbullar och slippa de sär hemska tavlorna?
Jag gick iväg från gruppen ganska tidigt. När jag var liten hade jag inte så många vänner, i alla fall itne fysiska sådana. Jag lyckades lirka mig ur de andra flickorna i klassen och vandrade vidare på egen hand. Redan i trappan var jag tvungen att göra en tiominuterspaus för att beundra arkitekturen. Jag satte mig helt sonika på det 11 trappsteget (jag var elva år) för att kunna titta på trappräcket ordentligt. Jag älskar att sitta och tänka på att det har en hemlighet. En historia. Och att jag bjuds in i den hemligheten. Det är därför jag är så försiktig mot vissa saker ibland. Sedan fortsatte jag vidare genom salarna, undvek barn så gott jag kunde och tittade på så mycket jag hann. Smal, tyst, blyg och helt förtrollad av allt gammalt. Det var jag.

Sedan var jag där med pappa och Moa en gång också. När jag gick i nian tror jag. Men usch vad jag hatade det besöket. De stressade sig egenom alla rummen på ett förskräckligt sätt så jag han aldrig titta ordentligt. Sedan satte vi oss och fikade på muséets café i en timma. En timmes koncetration på någonting så ointressant när våningen ovanför oss var som en ny dimension.
Sedan vet jag inte om jag är där en gång till.

http://www.nationalmuseum.se/