Farbror Stig Haraldsson

Jag ska berätta en liten historia. Förmodligen blir den i samma stil som allt annat jag skriver (alltså, alla mina texter ser likadana ut, jag är litteraturens e-type) och ganska jävligt tråkig. Men har man plikter så har man…
Historien handlar i alla fall inte om mig, för omväxlings skull. Inte heller handlar den om min familj eller någon jag känner, även om jag ibland tänker så. Litet som att relatera till en karaktär i en bok eller när man ska spela upp en monolog. Nej, nu glappar käften igen! Koncentrera dig!

En gång, för inte så särskilt länge sedan, fanns det en liten farbror som bodde i en liten tvåa inne i stan. Han var ganska försynt, och trivdes liksom med att bo på samma sätt. Han hette Stig Haraldsson. Stig hade bott i sin lägenhet ganska länge, ja ända sedan han flyttade hemifrån, faktiskt. Nu var farbrorn ganska gammal, kanske hela 45 år. Och det är ju ganska gammalt. I hans hem var det väldigt fint, även om det var försynt också, förstås. Väggarna i köket var tapetserade med småblommiga tapeter: blommorna var ljusblå och tapeten var sandvit. Och det gick en bård längsmed hela taket i blått och vitt, fast den hade större blommor. Kylskåpet var nästan alltid ganska tomt, där fanns ägg och mjölk, morötter, ketchup och ja… det var nog alltihop. Skafferiet hade ju mjöl och sockerbitar och havregryn och kaffe, men det var ju inte så noga att räkna upp allt den här farbrorn skulle ha hemma. Badrummet var kaklat med vitt kakel på väggarna och lite mörkare på golvet. Vardagsrummet var vitmålat. Soffan ganska gammal, nästan antik, faktiskt. Och så sängen som blev till en bokhylla när man fäller upp den. Hemma hos honom fanns det alltid lite smutsig disk och tvättade kläder i en hög på soffan. Och en jättestor tidningsstapel vid insidan av dörren. Räkningarna betalade han på postkontoret.

En dag när Stig var ute och precis betalat räkningarna och köpt morötter och färdigsoppa på ICA tittade han efter en ful bil som tutat högt när den kört förbi honom. Det hade en annan fröken också gjort (alltså tittat efter bilen, inte betalat räkningarna. Även om hon betalade sina räkningar) så föll det sig så att dom liksom skumpade in i varandra. Fröken halkade och satte sig på rumpan i snön och Stig halkade och la sig över alla morötterna. Snabbt som ögat hade fröken ställt sig upp, hjälpt Stig på benen och borstat bort snön från alla kassar och bulor och skrattat hjärtligt i säkert 5 minuter. Fram med högerhanden och presentation var på sin plats;
”Görel Samuelsson, förlåt för skumpandet, men det finns väl en mening med den också!”
En sån tur att Stig hade skumpat in i Görel och inte någon surtant eller en fisförnäm fru!
”Stig Haraldsson. Ja, kanske det… hrm…”
”Men din kasse! Det är nåt som rinner där…”
”Jadå, jag vet. Min kasse? Vadå? Nejmen… vad kan det vara? Min soppa!”
”Jag har hällt ut din soppa, det var ju verkligen inte trevligt gjort av mig! Oj så dumt!... Köper du färdigsoppa? Jaså, nej, det här måste jag verkligen få gottgöra!” Sedan så skrattade Görel alldeles förskräckligt mycket. Ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det, faktiskt. Fast jag antar att eftersom att jag skriver så måste jag väl göra ett försök. Görel skrattade jätte-jättemycket och väldigt högt. Sen så sa hon;
”Nu har jag ju faktiskt satt dig i soppan!”
Och då började Stig skratta lite han med, fast mest för att vara trevlig. Sedan övertalade Görel honom att komma med hem till henne och äta lite (så skrattar hon igen, envisa kvinna) soppa där istället. ”Hemlagad” den här gången.
Hemma hos Görel var det julpyntat och luktade katt och citronmeliss. Och kaktus. Hemma hos Görel finns det väldigt mycket kaktusar nämligen. Stig fick hänga sin kappa på en träkrok och skorna fick han stoppa i en blå balja för att det inte skulle bli så fasligt blött överallt.
Görels kök såg ganska annorlunda ut jämfört med Stigs kök. För här fanns det apelsiner med korinter i som hängde i gardinstången. Och julgardiner och adventsljusstakar med vitmossa och tapeten var röd och orange och brun och blå och massor med andra färger i ringar, och så vitmålat på två andra väggar. Hennes kylskåp var nästan alltid fullt. Och skafferiet låg i garderoben för det var så stort. Och så väldigt mycket nötter överallt. I burkar. Tur att Stig inte är allergisk mot nötter!
Det första Görel gjorde var att visa runt honom i sin lägenhet (den är ganska stor) och sedan ge honom ett göromål med att hacka grönsaker och sånt till Görels soppa. Stig var lite obekväm, men ibland får man svälja rädslan och vara lite mindre försynt än annars. Efter att dom ätit soppan fick Stig hembakta pepparkakor med ost. Och lussebullar och knäck om han ville ha. Och Görel frågade om han hade någonting emot om hon tog en snus. Det hade han inte, även om Stig själv inte riktigt förstod sig på snus.
”Ska vi hitta någonstans åt dig att sova då kanske också?”
”Nej, jag.. det är ju inte så långt..” – Men skärp dig nu, Stig! Fattar du inte att hon stöter på dig?
”Jajaja, jag fattar, du vill ha en egen liten kupé! Men då gör vi bara såhär…” och så tog hon upp en filt och klämde fast den i lampan och bokhyllan och så drog hon ut soffan. ”Så vips, nu kan du ha det privat så det går inte. Det finns fil i kylskåpet om du vill ha frukost innan du smiter härifrån sedan om du tänker göra så. Annars gör jag risgrynsgröt vid niotiden. Min son kommer hem vid elva.”
”Men din son då?”
”Nej, bry dig inte om honom. Han är… han är van.”
”Jaha.”
Sedan så släcktes ljuset på våning tre och en extra tandborste var lite fuktig.
Morgonen efter vaknade Görel och Stig i Görels säng. Av att Rickard petade på dom med foten. ”Morsan…! Morsan, vakna. Hörrödu, vakna!” Rickard är tio år. ”Jae hungrig.” Sedan åt de risgrynsgröt. Stig blev serverad med honung och kanel och en klick smör i mitten. Lite för sött, fast ganska gott, tyckte Stig Haraldsson.