Lite halvdum och deppad, som vanligt.

Jag vet att jag är dum som är så lättsårad. Jag vet att jag är du för att jag är så tvesam och cynisk och negativ. Jag vet att jag är dum för att jag sprider depp-energi och tar mer än jag ger.

Det finns situationer när jag känner mig ensam och värdelös helt utan befogenhet.
Oftast när någon tycker att någon sagt någonting taskigt kunde jag inte bry mig mindre. Jag tar inte åt mig av pikar och roliga kommentarer, och har aldrig gjort. Men det finns ord som aldrig var ämnade som sårande som blev det ändå. Meningar som uttryckt kärlek och förtroende men som sårat ändå. För att de meningarna inte var riktade mot mig. Fy fan vad jag är självcentrerad. Yttre bekräftelsebehov - bock.

När jag började sexan ändrade jag på migsjälv totalt. Och jag fick vänner. Från att vara halvdålig på allt och inte ha några vänner, till att vara helt okej och kanske till och med verkligt duktig och ett helt litet gäng. Ett eget gäng! Vi spenderade så mycket tid tillsammans, och vi hade så roligt ihop! Somrarna spenderade vi med att bada, cykla, spela spel, piknika... jag blir nästa lite skitledsen när jag tänker på det, men mest glad är jag nog. Glad att jag fick mina fantastiska vänner som hjälpte upp mig ur dåligt självförstroende och dålig självkänsla och jag fick vänner att dela hemlisar med och jag fick vänner att skratta med och jag fick vänner. För första gången i mitt liv.
När vi började gymnasiet tappade vi kontakten med varandra. Mest var det mitt fel, men ni vet redan hur det gick till och jag orkar inte deklarera allt dumt jag gjorde och ångra mig en gång till. Det är nästan slut med det nu.
Men jag blev så jävla skitsårad. Jag var dum och naiv som trodde att det vi hade skulle vara för alltid. Jag släppte in dem mer än jag släppt någon annan och fy fan vad jag ångrade det ett tag. Ångrar det fortfarande ganska hårt faktiskt. Allt ni gjorde för mig betydde så mycket. Men ni hade kvar varandra efter ettan, och jag var ensam kvar. Jag såg era bilder på fejjan. Att ni älskar varandra ännu mer än förr. Och jag vet att jag aldrig någonsin kan få er tillbaka. Därför att jag sabbade det.

Och nu bara för det så har jag svårt för alla. Svårt att öppna mig. Svårt att kramas. Svårt att skämta, för jag vet inte om ni skrattar för att jag är rolig eller för att ni tycker synd om mig. Svårt att se mig själv i spegeln, för jag vet inte om jag bara är dum för att jag ger upp eller att jag ger upp för att jag är dum. Jag måste verkligen anstränga mig. Jättemycket. För er. Mer än ni tror anstränger jag mig. Mina hemligheter delar jag bara med mig själv. Det finns några få jag kan berätta saker för, men jag berättar inte för dem i alla fall. För att jag är så rädd att bli lämnad igen. Så rädd att de ska ha en del av mitt hjärta som de kan stampa på med sina höga klackar. Jag vet att ni inte skulle göra så, någonsin. Jag vet. Men det kanske inte alltid kommer att vara så.

Det är därför jag blir så ledsen när ni är vänner och inte jag. Fast jag vet att det är mitt eget fel. För jag vet att när ni älskar varandra, festar ihop, dricker te ihop, ser på film ihop, leker sanning eller konka ihop, utan mig, så är det för att jag skjutit er bort från mig. Min cyniska dumbom. Jag är lycklig för att ni har varnadra, men jag vågar inte ge er mig, för ni kanske vill byta mig. Och jag har inget tillgodokvitto. Jag är inte så älskad som alla andra. Därför säljs jag på rea. Och då får man inga tillgodokvitton.