En stor dag för henne och hennes nära/kära. Vi alla var mycket stolta, glada och framförallt stolta en gång till. Men också otroligt måna om en sak; Ge nadine en present innehållande den kärlek vi känner till henne. Givetvis är denna uppgift redan innan den uttalats fördömd. Omöjlig. Så mycket kärlek finns helt enkelt inte. I alla fall om man ska leta utanför kropparna som känner den.
Men två unga herrar lyckades komma väldigt nära.
Ett tal. En sång. En my som gråter bredvid André av ingen speciell anledning utom att den otroligt fina gesten är så otroligt fin. En Nadine som är tårögd och lite mer gråt från Mys sida. En jättefin sång verkligen. Och ett jättefint tal verkligen. Och de där två gjorde alla de där små fucklapparna och repetiotionerna för att de, liskom jag själv, har format en otroligt stor tårta full med miljonermiljarder ljus som är till för Nadine. De ska hon få blåsa ut ett och ett och önska sig någonting för varje ny liten låga. Och jag ska göra allt allt allt för att ge henne det för hon är så himla himla himla fin.
Om jag hade sådana vänner (jag vet att jag har två, och ni vet vilka ni är, och på frågan ni ställde i går, så kan jag svara att ni lyssnar för att ni vill och inte för att vara snälla. Ni lyssnar på riktigt. Jag har två stycken. Dem är ni.) skulle jag nästan bli galen av stoltet över dem.
Och strax efter dessa två unga herrar kommer Jag och Agnes med våra gåvor. För att de var också fyllda med massor av kärlek och de var fina. Min var inte inslagen men det gjorde nog inte så mycket. Och Agnes var lite barnförbjuden med det gjorde varkligen inte någonting alls Nadines blick att dömma....
Hursomhelst så vill jag bara säga det. Hon är fin och hon är väldigt bra.
Den här bilden tog jag själv och även om jag skäms över den som en åsna tycker nadine att den är väldigt fin, det vet jag. Därför får den vara här istället för hennes tröja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar