Typiskt mig!

I helgen tappade jag bort min plånbok på bussen.
Jag vet att jag hade den i väskan för min syster Moa verifierar detta och hon har koll på saker och ting.

Mitt bankomatkort låg i den plånboken. Tillsammans med mitt ID, biokort, åhlenskort, hmkort, klippoteketkort, biblioteketkort, acesskort, samt några småmynt. Med andra ord allt det en kvinna behöver för att överleva i dagens samhälle.
Gud så jag grät. På allmän plats också. Helt öppet. Jag gråter aldrig inför min syster ens en gång och nu ba' Min plååååånbok! Vad ska jag göra? Åh jag är så dum i skallen, skit också!' Sedan ringde jag mamma och grät lite till. För nu var jag tvungen att sköta det här själv. Betala allt själv, ringa alla kort själv, göra allt själv. Vara vuxen och sofistikerad på riktigt.

Regnet porlade ner över Stockholm och fick alla utan hem att gömma sig under broar. Molnen släppte bara in det kalla grå ljuset som ingen orkar se på. Ingen vill sitta på parkbänken och mata fåglarna. Idag får de ingen mat, för ingen vill vara i det här vädret. Alla vill sitta på café med en kopp saffrans-te i handen. My och Nadine hade gjort just det. Fokus på hasselnötsmuffinsen och saffrans-téet.
När My sprang mot bussen i regnet tänkte hon att livet ibland bara var okej. Men okej är bättre än dåligt. Okej för att pappa hade köpt ett nytt busskort till en fast man borde köpa det själv. Att Nadine bjöd på fika när man trodde att hon inte tyckte om en lika mycket längre, fast hon egentligen nog gör det. Okej för att man kan ringa hem och säga "nu kommer jag hem" och någon i andra änden säger "jaha" istället för "Varför ringer du till din telefonsvarare du vet att du bor ensam utan människor som älskar dig och jag är inte här just nu så lämna ett meddelande efter tonen".

Men då blev det helt plötsligt väldigt tråkigt, livet. För att man inser att man inte kan hitta mobilen. För att man inser att den måste ha ramlat ut ur väskan för att man inte stängt den ordentligt. För att det blir den fjärde mobilen du sabbat på tre år och för att du är en stor fet klantskalle. Och så sätter man på sig luvan och så fäller man en tår och hoppas att ingen märker det.
My gick och la sig nästan direkt. Hon ville vara glad men allt var ju så förbaskat hemskt. För hon var så förbaskat hemsk. Hon visste det, för det säger alltid mamma och pappa och Moa och klas(även om han bara säger det till mamma), så fort något sånt här händer. Nu hade hon tappat två otroligt viktiga saker på tre dagar. Typiskt henne. Skulle hon någonsin skärpa till sig?

Hon vet varför hon tror att hon inte kan. Ingen annan tror att hon kan. Alla vet att hon verkligen inte kan. Nu får jag se till så allt blir bra igen. Betala tillbaka kortet till pappa, ringa banken och beställa nytt kort (igen), skaffa ett jobb för att köpa ny mobil, sparasparaspara.