Killen på Tunnelbanan

Idag när jag var på tunnelbanan på väg hem till Täby började en kille prata med mig.
Han tipsade mig om ett band, BELLE AND SEBASTIAN, och deras nya skiva. Han pratade engelska fast han var sweitchar från början. Jag fick hålla i honom när han skulle skicka sms, för annars kanske han skulle falla.
Han barättade om sin fästmö och att de gjorde slut för ett år sedan, i 30 september. Han gråter fortfarande någon gång per vecka för att han förlorade henne.
För några veckor sedan addade hon honom på fejjan igen. Sedan pratade de i telefon. Och sedan fick han veta att hon börjat med droger. Han hade ringt till hennes mamma, fast hon bett honom att inte göra så. Men han ville hjälpa henne så han sket i det.
Och han köpte medicin på svarta marknade för att göra henne frisk från beroendet.
Allt det här han vi med på fyra stationer. Och han var snygg, men lite för gammal. Och jag var lite för ung. Och han sa att jag borde lyssna på det där bandet för han jobbar med musik och vet om något är bra eller inte.
Och han vinkade hejdå från perrongen.
Jag saknar honom lite.
Han var fin.