När min Mage blir Varm

Helen: (i festkläder enligt typiskt 30-tal, hållandes en rock och en hatt. Hon är smått stressad, men inte hysteriskt.) Jag vill verkligen inte vara tjatig Tomas, men vi börjar bli sena på allvar nu…
Tomas: Ja, ja… vänta lite, jag kommer snart!
Helen: Skynda på lite, bara. (paus) Vad gör du där inne egentligen?
Tomas: Mhm…
Helen: Äsch.(paus, telefonen ringer) Helen Asp. Ja, hej! Ja, vi kommer ner om en minut, bara. Ja, ursäkta… Taxin väntar, Tomas! Vi måste gå nu! Ja, vi kommer ner alldeles strax. Okej, tack så mycket. Hejdå! Nu får du komma ut, taxin står där nere och tickar.
Tomas: Snart klar…
Helen: Du var snart klar för en kvart sen.
Tomas: Jaja, jag kommer!
Helen: Vad är det som tar så lång tid, egentligen?
Tomas: Nu kommer jag! (låser upp dörren och kliver in till Helen)Hej, hej.
Helen: (stressen är borta ur hennes röst, och hon är glad och kär) Oj, oj, oj! Snitsigt värre! Till och med mustascherna har du fixat!
Tomas: Visst är dom fina?
Helen: Vi är så larviga så jag vet inte vad, men om vi inte vinner det här… så kommer ingen att vinna det här!
Tomas: Håller med till fullo, madam!
0Helen: Min gode man, jag hade gärna stått kvar här och njutit av ditt sällskap i timmar, men nu kallar plikten.
Tomas: Självklart, madam. Jag skall med hast sätta på mig min rock och hatt som du så vänligt bär åt mig!
Helen: Okej, här.
Tomas: Hur lång tid har vi på oss innan vi ska vara där?
Helen: 30 minuter ungefär.
Tomas: Då får vi skynda oss lite…
Helen: Men jag säger ju det!
Tomas: Din kappa är felknäppt. Ska jag..?
Helen: Nej, jag fixar det i taxin, kom nu. Vart är min väska?
Tomas: Här, vänta. Här.
Helen: Tack. (Helen och Tomas går ut genom dörren. Rummet blir nu en stor salong och ungefär 40-50 personer kommer ut på scen, alla i 30-talsinspirerade kläder. I taket hänger en kristallkrona och det finns bord med små snittar och dricksglas. Bakom en bar i bortersta högra hörnet med tillhörande barstolar står en bartender och serverar gästerna. Stämningen är glad, alla småpratar eller dansar till gammeldags musik. Det plingar på dörren. Kalle går och öppnar.)
Kalle: Men hej på er! Ni har gått in för det ordentligt ser jag!
Helen: Hejsan, Kalle!
Tomas: Titta inte på mig! Det är Helen som gjort allting, jag har bara fixat mustascherna.
Ylva: Välkommen! Men gud, så ni klätt upp er! Ni måste ju gått i varenda second-hand som finns ju!
Kalle: Tydligen så är det bara Helen som gjort allting…
Helen: A, men…
Kalle: Fast så är det ju alltid! (Skrattar)
Ylva: Jaså, så du satt hemma i soffan, då, eller?
Tomas: Nej, jag var ju tvungen att följa med henne för tydligen dög inte mina mått utan man måste se hur det matchar ögonen eller något annat trams!
Kalle: Sånt där är bara skitsnack, säger jag. Men du har ju lyckats jävligt bra, kan jag ju säga.
Ylva: Verkligen!
Helen: Tack! Men Tomas ger mig för mycket kred, verkligen! Du gjorde faktiskt en hel del också…
Tomas: Jaja. Vi är skitsnygga allihop. Hur är det med er då?
Ylva: Åh, det är supertoppen! Lite trött i fötterna bara efter att ha sprungit omkring hela dan, men man får hinka i sig lite sprit så blir det bra sen!
Kalle: Du får be barkillen att fixa en martini, då.
Ylva: Ja, jag ska faktiskt ta och göra det. Vill du ha, Helen?
Helen: Ja, tack till spriten, nej tack till martini! Jag vill ha någonting manligt.
Tomas: Ah, dags för whisky-Helen! Ah, vi kanske borde hälsa på alla först innan du blir stupfull?
Helen: (låsas sluddra och snubbla omkring) Jag ärr schå full! Ha schexsch med mig på toan! Blööörgh…
Tomas: Okej, nu skärper vi oss innan jag måste bära hem dig! (Ger Helen en kyss)
Helen: Min lilla älskling! Ah, kom då!
Kalle: Jag måste in till köket, (Ylva nyper honom i baken, när han går mot köket som ligger till vänster) hoppsan!
Ylva: Utan mig va? Är du otrogen? Vavavavava?
Kalle: Ah, om jag är det då? Va ska du göra då? Vavavavava?
Ylva: Då ska jag bita dig i örat!
Kalle: Grrrr arrr, arrr!
Ylva: Min lilla tiger! (de går båda in i köket, Tomas och Helen går runt och minglar bland de övriga gästerna med små pauser där de pratar med varandra och pussas. De går till slut fram till baren.)
Tomas: En tequila och en whisky, tack!(bartendern häller upp drinkarna och ställer fram dem till Tomas och Helen, fast fel drink till fel person.)
Bartender: Varsågoda.
Helen: Men! Haha, nu blev det fel! (de byter drinkar med varandra)
Bartender: Oj, ursäkta!
Helen: Nej, jag har alltid gillat manliga drinkar!
Tomas: Och jag är ju faktiskt ganska kvinnlig om man tänker efter… (med ljus röst, härmar en kvinna och slänger med håret.) Oh, min naglar är bara gorgeous! Inte sant, älskling!
Helen: Verkligen, darling!
Bartender:(lite förvirrad) Haha… eh…
Tomas: Äsch, skit i oss, vi bara driver med dig!
Helen: Skulle jag kunna få en isbit till?
Bartender: Varsågod…
Helen: Tack så mycket! (vänder sig mot Tomas) Nej, om vi tar och försöker hitta Tina och Ove?
Tomas: Men du det gör vi…

Musiken sänks i takt med att ljuset mörknar mer och mer och sänker hela salongen i ett mörkt dunkel. Alla gäster blir skuggor(som fortsätter att festa som förut men ljudlöst) utom Tomas och Helen, som lyses upp av en spotlight. Tomas svänger runt och lutar armbågarna mot bardisken med näsan mot publiken, Helen svänger runt på stolen och lutar ena armbågen mot bardisken. De pratar ömsom med varandra, ömsom med publiken.

Helen: Jag kommer ihåg hur god den där whiskyn var!
Tomas: Och bartendern bytte plats på drinkarna! Haha, stackaren blev totalförvirrad!
Helen: Men han var ganska snygg…
Tomas: Fast inte snyggare än mig, eller huuuur? Jag är ju snyggast i stan!
Helen: Du är skitsnygg, särskilt din musche.
Tomas: Jag vet.
Helen: Den där kvällen var så bra! Alla var glada och musiken och allting…
Tomas: Och tävlingen!
Helen: Ja, herregud!

Salongen återfår långsamt sitt ljus och ljud, och gästerna börjar prata högt igen, nu är några smått berusade, småfulla eller är allmänt flamsiga. Under tiden hinner alla (inklusive Helen och Tomas) samlas i mitten och rikta blickarna mot baren.

Ylva: Okej, allihopa! Nu är det dags för kvällens stora höjdpunkt…!(Hon klättrar upp på bardisken med hjälp från Kalle) Nu är det som såhär att vi har ju anordnat en liten tävling denna vackra kväll, som ni alla vet…! (det hörs ”oo”-ande ljud och små utrop från gästerna) Och nu har vi äntligen kommit till punkten då det är dags att kora en vinnare! Vi har fått några nominerade som vi ska kalla fram! Kan Anders, Katarina, Tina, Hasse, Helen och Tomas ställa sig här framför mig? (de alla radar upp sig framför bardisken) Okej, ser alla här dessa förtjusande människor?
Johanna: Nej! Vi här bak har lite…
Johan: Upp med dom på bardisken!
Gunnar: Bardisken! Bardisken!
Alla: Bardisken! Bardisken! Bardisken! Bardisken!
Ylva: (försöker överrösta alla) Okej, okej! Lugna er! Upp med er!( Anders, Katarina, Tina, Hasse, Helen och Tomas klättrar upp, några med viss svårighet, upp på bardisken. Alla tystnar)
Ylva: Ni som fortfarande är trögfattade nog att inte förstå den här tävlingen-
Johan: Eller för packade! (alla skrattar)
Ylva: den här tävlingen, är förmodligen dumma i huvudet och behöver en förklaring! (skratt) Alla har alltså klätt ut sig enligt klassigt 30-tal och sedan traskat hit för att vinna priset för bästa kostym. Någon som inte fattar det här?
Johanna: Alla fattar!
Ylva: Okej, vad bra! Jag riktar alltså nu uppmärksamheten mot dessa fantastiska kreationer på dessa gudomliga människor! Vi har det första paret… Anders och Tina! (applåder) och så det andra paret… Katarina och Hasse! (applåder) och sist, men inte minst… Helen och Tomas!(applåder) Och med inga som helst dröjsmål, vill jag göra en röstning! Handuppräckning, och kom ihåg att man bara får rösta på ett par allihopa! För alla som röstar på Anders och Tina! (ca 30 % av gästerna räcker upp handen, däribland Johan)
Johan: Kom igen nu, då! Upp med händerna för fan!
Ylva: Åh, håll käft Johan! (skratt) Okej, alla! Alla, alla, alla! Handuppräckning för Katarina och Hasse!(20 % av gästerna räcker upp handen.) Bådar inte gott för er del, det här, Katarina… Och handuppräckning för Tomas och Helen! (50 % räcker upp sina händer)
Johan: Ahmen kom igen nu!
Johanna: Sluta klaga, Johan!
Gunnar: Bara för att du inte blev vald till balens prinsessa! (skratt)
Ylva: Okej allihopa! Jag korar denna nyårs vinnare; Tomas och Helen! (applåder och visslingar) Och här får ni era medaljer, och varsin nyckelring med matchande kylskåpsmagnet!
Gunnar: Håll tal, nu! Segertal!
Helen: Tack, allihop! (skämtar) Jag vill bara tacka för den här underbara möjligheten! Och självklart min härliga sambo, mina föräldrar, mina vänner, åh, jag kommer att gråta! (skratt)
Tomas: WE ARE THE CHAMPIONS, MY FRIEND!!!
Helen: Du är galen! (Helen och Tomas kysser varandra på bardisken, och vinglar till lite. Scenen blir återigen mörk med spot på Helen och Tomas.)
Tomas: Vi vann tävlingen! Du är helt underbar!
Helen: Jag är ju det!
Tomas: Och sedan när vi skulle på segerpromenaden! Vart fan tog dom andra vägen?
Helen: Jag vet inte, jag var nog lite för full i början…
Tomas: Vodka citron.
Helen: Vodka VadSomHelst.
Tomas: Fast det var jävligt fint, var det.
Helen: Jag tror aldrig jag varit så, magisk som då.

Scenens bakre delar döljs av en fondvägg med en stor film av ett fält med snö och snöflingor som singlar ner från himlen. Det börjar snöa på scenen. Helen och Tomas och alla gästerna får snabbt på sig ytterkläder, och gästerna försvinner långsamt ut åt höger medans Helen och Tomas står kvar. Hand i hand ser de upp mot himlen. I bakgrunden spelas Bittersweet symphony.

Tomas: Fint.
Helen: Tönt! (de brottar sig ner och lägger sig på marken under utrop och skratt) Jag älskar verkligen snö.
Tomas: Jag älskar verkligen dig.
Helen: Du är fin.
Tomas: Du med.
Helen: Älskar du mig verkligen?
Tomas: Ah…
Helen: Jag älskar dig också. Jag blir varm i magen när jag är med dig. Det är jättemysigt.
Tomas: Jag gillar mat.
Helen: Det är gott.
Tomas: Mmm… Ska vi göra våfflor imorgon?
Helen: Mm…
Tomas: Håll min hand!(Helen tar Tomas hand och lägger den på sin mage, sedan lägger hon sin egen hand över hans.)
Helen: Så bra känns det.(de ligger en lång stund och tittar på snön som faller.) Vill du gifta dig med mig?
Tomas: Mm.
Helen: (lägger sig över Tomas bröst) Bra.

SKriven för ett par månader sedan. Och med i mitt projektarbete. Så ge gärne en liten åsikt.

Ja, då kom det en till. Jaså.
Jag vill berätta sanningen. Anledningen till att jag väljer just den frasen och inte ”Jag vill inte ljuga” är för att jag inte vill. Att det här ska vara en text att våndas över. Att andas tungt över. Att må dåligt och skämmas över. Idag är väl kanske lite speciell.
Det finns en flicka, eller kanske en ung kvinna snarare, som lever sitt liv i fridfulla Svea Rike. I Svea Rike finns en massa bra saker som allmän sjukvård, skatt, kollektivtrafik, föräldraledighet, studiebidrag, fin infrastruktur och väldigt många andra bra saker. Även om just den här unga kvinnan inte vet så mycket om sitt Rike, vet hon att det står bland 20-i-top i världen, och det är hon faktiskt ganska nöjd med. Även om allt kan förbättras, såklart. Den här unga kvinnan har liksom många andra i Svea Rike haft ett fint liv hittills, med fina förutsättningar. Hennes föräldrar gifte sig strax efter hennes födsel och flyttade till en förort med mycket grönområden, sedan blev mamma och pappa lite trötta på varandra så de skilde sig när hon var fyra. Hon minns nästan ingenting från när de fortfarande levde ihop. Men hon minns att hon alltid haft föräldrar som bryr sig om henne, vill hjälpa henne med läxorna och lyssna på hennes berättelser. Mamma och pappa skulle göra allt för att se henne må toppen. Och hennes lillasyster är som alla andra och även fast lillasyster inte vet det så är hon nog unga kvinnans bästa vän. Det ända sorgliga hon kan minnas är att hon var lite för sig själv i lågstadiet. Men hon tyckte ju inte om de andra flickorna så mycket heller, så det var nog ganska självmant. Sedan när hon började gymnasiet så tappade hon kontakten med ett av sina kompisgäng, men hon fick fler nya än hon förlorade så det var ju inte så farligt. Hon hanterade sin stress genom att äta några extra kakor och större portioner och så kändes det bättre än stund. Allt har varit förhållandevis bra till väldigt bra. Alltid.
Men nu är ju den här unga kvinnan inte så särskilt lycklig i alla fall. Hon vet inte hur det gick till riktigt, men plötsligt tröståt hon istället för att tröstträna. Och så växte pussbullemagen, och låren fick lite fylligare former. Och det räckte för henne. Det räckte, för hon har aldrig fått kämpa innan och nu måste hon ju det. Ingen gillar att kämpa mot ett mål de verkligen vill nå om det tycks henne oöverstigligt.
Nu sitter hon helt plötslig i sin fina dusch i sitt radhus och gråter. Fast hon vet inte om det är strålar från duschen eller tårar hon sveper från sina kinder. Och när hon ringer pappa för att få reda på hur man spelar det där spelet i hennes nya dator börjar hon kasta tårar omkring sig igen. Så utan att mamma vet säger hon att hon ska till pappa imorgon och mamma lovar att skjutsa henne till Danderyds Sjukhus så hon kan ta tunnelbanan sedan. Men på vägen dit börjar hon gråta igen. Och det fortsätter hela vägen hem till pappa och mamma frågar om det är någonting men hon vill inte säga sanningen så hon säger att hon inte vet, att hon bara är trött. Och allt gör så fruktansvärt ont och när hon kommer hem till pappa har han bakat chokladmuffins men hon vill inte ha fast hon egentligen vill och hon och pappa äter två muffin och sedan bjuder hon sina vänner på dem i skolan dagen efter. Fast innan hon åker med till stan sätter hon sig på alla skolans toaletter och känner att såhär ska inte livet vara. Att hon är en patetisk nolla som inte kan klara av ens ett liv i de finaste förhållanden. Hon kan inte. Hon har aldrig kunnat. Och hon skäms så mycket för sig själv. För sin kropp. Hon vill inte att någon ska krama henne eller kela eller klappa, för då kanske de märker. Märker hur ful hon är egentligen.
Plötsligt vet jag inte om jag vågar skicka den här texten. Om jag vågar visa den för någon. Den är ju så fel, inte alls vad människor förväntar sig och tror. Inte alls den där unga kvinnan full av sprudlande energi och lycka som alla känner. Sanningen är kanske en blandning mellan dem.
Fast jag vill inte gråta i duschen mer

Jag och kroppen under mig.

Här kommer någon lista eller fler över vad som är sexigast, finast, vackrast, och justast med mig. I topp-tre-form.

Sexigast med mig

1. Jävligt störd
2. Fyllig mun, men inte överdriven
3. Nacken (ja nacken, inte naken.)
4. Ögonen också.

Finast med mig

1. Tänderna, raka
2. Fötterna
3. Födelsedagspresenterna

Vackrast med mig

1. Ögonen (ja de finns med två gånger)
2. Pingisbollarna
3. Vaderna

Justast med mig

1. Mitt partymood
2. Störd/störd humor
3. Rakar inte benen

Topp tre av topp tre

1. Partymood
2. Ögonen
3. Störd som en jävla abborre

Fast en svensk version kan ju hjälpa ganska mycket.

Jag gillar en massa saker.
Jag älskar nog ännu fler.

Jag gillar sommaren
Och älskar alla klippstränder bara jag känner till.
Jag älskar alla fula låtar som får mig att skratta.
Jag gillar lätet av prat.

Jag älskar att rulla ner för en backe.
Jag hoppas att det snöar nästa år igen.
För jag gillar snö.
Jag älskar vita vintrar.

Jag gillar hösten, både senhöst och den andra.
Jag gillar våren väldigt mycket.
Och älskar alla knoppar som växer fram då.
Och så älskar jag doften av sten när regnet regnat på torr asfalt.

Jag gillar livet.
Jag gillar döden.
Jag älskar färska jordgubbar.

Fast jag älskar nog dig allra mest.

För att allting låter mycket bättre på franska.

J'ai probablement plus de choses d'amour.

J'aime l'été.
Et tous les rivages rocheux juste je connais.
J'aime toutes les chansons laides qui me font rire.
J'aime le son de parler.

J'aime dèfiler vers le bas une colline.
J'espère qu'il va neiger encore l'année prochaine.
Parce j'aime la neige.
J'aime hivers blancs.

J'aime l'automne, la fin de l'automne et le début.
J'aime le printemps beaucoup.
Et l'amour tous les bourgeons qui poussent alors.
Et j'aime l'odeur de la pierre quand la pluie a plu sur une chaussée sèche.

J'aime la vie.
J'aime la mort.
J'adore les fraises fraîches.

Bien que je probablement t'aime le plus.

Petronella

För att du är så störd.
Ditt lilla cpbarn.
Jag gillar cpbarn.
Du är rolig och spontan och väldigt mycken nu.
Jag var glad när jag sov hos dig och att du orkade med morgonhurtbullen My när du var bakis och bara ville trycka på znooose.
Like it.
ROARW!
Okej, nu är det lite lebbvarning här känner jag. Men jag vill bara helt sonika berätta att du är en genuint fin och bra och positiv person jag kan skratta med som en jävla dåre. Dessutom känner jag mig aldrig ful när jag skrattar med dig. Även om vi inte ses så ofta så är det som du säger:
Vi kommer alltid vara vänner. För vi bara gör små pauser ibland. Och det är det jag gillar med dig petronella.

Nej, nu ska jag itne sitta här och vara gurkaig.
Nu ska jag gå och kuka ur.
Ses på julafton (IMORGON WOHO!)

DAgen

Snart ska ni få hör om den här dagen.