SKriven för ett par månader sedan. Och med i mitt projektarbete. Så ge gärne en liten åsikt.

Ja, då kom det en till. Jaså.
Jag vill berätta sanningen. Anledningen till att jag väljer just den frasen och inte ”Jag vill inte ljuga” är för att jag inte vill. Att det här ska vara en text att våndas över. Att andas tungt över. Att må dåligt och skämmas över. Idag är väl kanske lite speciell.
Det finns en flicka, eller kanske en ung kvinna snarare, som lever sitt liv i fridfulla Svea Rike. I Svea Rike finns en massa bra saker som allmän sjukvård, skatt, kollektivtrafik, föräldraledighet, studiebidrag, fin infrastruktur och väldigt många andra bra saker. Även om just den här unga kvinnan inte vet så mycket om sitt Rike, vet hon att det står bland 20-i-top i världen, och det är hon faktiskt ganska nöjd med. Även om allt kan förbättras, såklart. Den här unga kvinnan har liksom många andra i Svea Rike haft ett fint liv hittills, med fina förutsättningar. Hennes föräldrar gifte sig strax efter hennes födsel och flyttade till en förort med mycket grönområden, sedan blev mamma och pappa lite trötta på varandra så de skilde sig när hon var fyra. Hon minns nästan ingenting från när de fortfarande levde ihop. Men hon minns att hon alltid haft föräldrar som bryr sig om henne, vill hjälpa henne med läxorna och lyssna på hennes berättelser. Mamma och pappa skulle göra allt för att se henne må toppen. Och hennes lillasyster är som alla andra och även fast lillasyster inte vet det så är hon nog unga kvinnans bästa vän. Det ända sorgliga hon kan minnas är att hon var lite för sig själv i lågstadiet. Men hon tyckte ju inte om de andra flickorna så mycket heller, så det var nog ganska självmant. Sedan när hon började gymnasiet så tappade hon kontakten med ett av sina kompisgäng, men hon fick fler nya än hon förlorade så det var ju inte så farligt. Hon hanterade sin stress genom att äta några extra kakor och större portioner och så kändes det bättre än stund. Allt har varit förhållandevis bra till väldigt bra. Alltid.
Men nu är ju den här unga kvinnan inte så särskilt lycklig i alla fall. Hon vet inte hur det gick till riktigt, men plötsligt tröståt hon istället för att tröstträna. Och så växte pussbullemagen, och låren fick lite fylligare former. Och det räckte för henne. Det räckte, för hon har aldrig fått kämpa innan och nu måste hon ju det. Ingen gillar att kämpa mot ett mål de verkligen vill nå om det tycks henne oöverstigligt.
Nu sitter hon helt plötslig i sin fina dusch i sitt radhus och gråter. Fast hon vet inte om det är strålar från duschen eller tårar hon sveper från sina kinder. Och när hon ringer pappa för att få reda på hur man spelar det där spelet i hennes nya dator börjar hon kasta tårar omkring sig igen. Så utan att mamma vet säger hon att hon ska till pappa imorgon och mamma lovar att skjutsa henne till Danderyds Sjukhus så hon kan ta tunnelbanan sedan. Men på vägen dit börjar hon gråta igen. Och det fortsätter hela vägen hem till pappa och mamma frågar om det är någonting men hon vill inte säga sanningen så hon säger att hon inte vet, att hon bara är trött. Och allt gör så fruktansvärt ont och när hon kommer hem till pappa har han bakat chokladmuffins men hon vill inte ha fast hon egentligen vill och hon och pappa äter två muffin och sedan bjuder hon sina vänner på dem i skolan dagen efter. Fast innan hon åker med till stan sätter hon sig på alla skolans toaletter och känner att såhär ska inte livet vara. Att hon är en patetisk nolla som inte kan klara av ens ett liv i de finaste förhållanden. Hon kan inte. Hon har aldrig kunnat. Och hon skäms så mycket för sig själv. För sin kropp. Hon vill inte att någon ska krama henne eller kela eller klappa, för då kanske de märker. Märker hur ful hon är egentligen.
Plötsligt vet jag inte om jag vågar skicka den här texten. Om jag vågar visa den för någon. Den är ju så fel, inte alls vad människor förväntar sig och tror. Inte alls den där unga kvinnan full av sprudlande energi och lycka som alla känner. Sanningen är kanske en blandning mellan dem.
Fast jag vill inte gråta i duschen mer